Den svenska naturen var Carl Malmstens ojämförligt viktigaste läromästare. Likt John Ruskin och William Morris i England angrep
han den känslolösa fulheten hos en tilltagande industriproduktion av bruksföremål, husgeråd och möbler. Ett självklart mål för Carl Malmstens reformiver blev den stereotypa slöjdundervisningen med sina fordrande, exakta förlagor. Han ledde undervisning på Nääs Slöjdseminarium på 1920-talet och gav ut "Teckningar till enklare möbeltyper", visserligen också de förlagor, men mera som idéförslag och med den uppfordrande maningen: "En var pröve sig fram! Övning ger färdighet."
Carl Malmstens pedagogiska verksamhet hade sina rötter i övertygelsen om att människans fantasi behöver stimuleras genom att ifrån "tidig ålder snickra, väva, måla, knåda i lera, spela teater, musicera och slöjda" för att släppa loss "hela kopplet av bundna andar som vill ut och skapa det som gläder själen och som är vackert, nyttigt, färgrikt, enkelt, torftigt-praktiskt, efter vars och ens näbb och fason."
Många f. d. malmstens- elever som haft CM som personlig handledare kan berätta om sträng, auktoritär, patriarkalisk, ibland totalt nedgörande kritik på sina skissförslag. Andra - ja, ibland samma elever - kan också berätta om tillfällen då CM:s positiva kritik alstrade en inspiration som fick den drabbade att känna sig upplyft i ett förklarat skimmer. Känslan för formernas språk och proportioner kunde han förmedla på ett sällsynt engagerat och träffande sätt, ofta med en glimt i ögat.
Carl Malmsten levde nära nog i symbios med sina elever, nya som gamla. Att fostra, undervisa, kritisera, gestalta, artikulera och gestikulera var hans inspiration och livsluft.
